Allt en tjej vill ha film

Kort biografi han skrev 2006

2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2018.12.23 15:33 Jezii_ Spökhistoria: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?
Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
0
submitted by Jezii_ to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:28 Jezii_ Spökhistori: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?

Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
submitted by Jezii_ to u/Jezii_ [link] [comments]